Härmed intygar Vällingby följande medgivande av Glädje-priset
Povel Karl Henric Ramel (folkbokförd som Powel), en av Sveriges enastående text-och-revyförfattare, kompositör, pianist, sångare, komiker med mera. Han var även en svensk friherre. Han var född den 1 juni 1922 på Östermalm i Stockholm, död 5 juni 2007 på Lidingö (komplikationer till följd av hjärtproblem). Han åstadkom en rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower, och kom framförallt att kännetecknas av sina underfundiga låtar, fyllda med kluriga och halsbrytande texter tillsammans med stor musikalisk lekfullhet. Han gifte sig 1949 med Susanna Östberg, dotter till den svenska arkitekten och konstnären Ragnar Östberg, som ritade bland annat Stockholms stadshus. Tillsammans fick de sonen Mikael och dottern Lotta Ramel. Povels brukar ofta träda fram i sina tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader. Ätten Ramel som härstammar från Skåne introducerades på Riddarhuset 1664 och blev friherrlig 1770. Povel Ramel återfinns således i adelskalendern och innehade titeln friherre men titulerades emellertid formellt baron. Povel Ramel växte upp i ett adligt hem i närheten av Karlaplan på Östermalm som son till advokaten Karl Johan Henrik Ramel och Märtha Tesch. Povel Ramel fann sin första tacksamma publik i barnsköterskor, jungfrur och kokerskor. Hans föräldrar var uppmuntrande till hans skapande. Föräldrarna avled båda till följd av en trafikolycka 1937. Hela sitt vuxna liv menar han sig ha genomgått ”ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken”. Povel Ramel togs efter sina föräldrars död om hand av sin faster Elsie Virgin och studerade vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Under hela sin skoltid ägnade han sig dock mindre åt att läsa läxor än åt att teckna och spela musik. Han tog djupa intryck av dåtida populärartister och jazzmusiker som Bing Crosby, Fats Waller, Nat Gonella, Spike Jones och Harry Roy. I stället för att ta studenten studerade han under några ungdomsår teckning och piano. Den förra av dessa båda karriärer har han under den senare delen av sitt liv beskrivit som ett misslyckande. Själva debuten från 1939 kämpade han sig fram som populärmusikskompositör och musiker, bland annat i bandet Embassy Sextett. Vid 17 års ålder satte han upp revyn Sommarfräknar på Källviksbrunn utanför Västervik. Ett litet genombrott fick han när Alice Babs spelade in hans sång Vårt eget Blue Hawaii 1942 och ett stort när Johanssons boogie-woogie-vals blev en stormsuccé på skiva och noter 1944. 1945 anställdes han av Radiotjänsts underhållningschef Per-Martin Hamberg, där han kom att producera flera nyskapande musikaliska humorprogram: Föreningen för flugighetens främjande från 1945, Fyra kring en flygel från 1947, Jakten på Johan Blöth 1948-1949 och Herr Hålms öden och angantyr 1950. I Martin Ljung och Brita Borg fann han två långvariga medarbetare, vilka kom att påverka och inspirera hans fortsatta karriär väsentligt. Radiolyssnarna blev förtjusta, men tidningarnas radiorecensenter var ofta oförstående inför upptågen och skrev till exempel: Hur länge ska den där Ramel få fortsätta att roa sig själv och sina vänner i radio? Samtidigt gjorde han en lång rad crazy-inspirerade skivinspelningar av egna sånger för skivbolaget HMV, bland andra Köp inte en zebra 1946, Tjo vad de va livat i holken 1948, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt 1950, Ittma Hohah 1950, Titta det snöar 1951 och The Gräsänkling Blues 1951. I sången Dom små, små detaljerna 1948 sjöng han duett med sångerskan och revyartisten Susanna Gillgren, född Östberg, som han gifte sig med 1949. Han och Felix Alvo nöjesföretaget AB Knäppupp startade 1952. Knäppupp-revyerna blev en institution i svenskt nöjesliv under många år med artister som Gunwer Bergqvist och Oscar Rundqvist, tillsammans med Ljung och Borg. Den första hette Akta Huvet och hade premiär på Cirkus i Göteborg 1952. Han bestämde sig för att medverka i revyer bara vartannat år och framträdde i Denna sida upp (1954-1955) (med numren Siskorna i björken och Alla har vi varit små), Tillstymmelser (1956-1957) (med Sorglösa brunn och Naturbarn, musikalen Funny Boy (1958-1959) (med Tänk dej en strut karameller) och Alla 4 (1960-1961) (med Karl Nilsson och de mästerliga pastischerna på Birger Sjöbergs och Bellmans visor: Sommartrivialiteter respektive Torstigste bröder). Han medverkade vidare i Dax igen (1962-1963), som firade Knäppupps 10-årsjubileum, och På avigan (1966-1967), som var den första revy han skrev utan hjälp av medförfattare. I den senare framförde han den musikaliskt komplicerade duetten Håll musiken igång med Monica Zetterlund. Han medverkade inte i knäppuppen Ta av dej skorna (1964-1965) men kom ändå på Svensktoppen med sin insjungning av titelmelodin, som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Knäppupp gjorde även flera filmer, bland andra Ratataa 1956, där Povel Ramel spelade huvudrollen som Staffan Stolle. På Knäppupps skivbolag spelade han in sånger som Måste vägen till Curaįao gynga så? och ett fåtal melodier under pseudonymen Bunny Blom. Sedan gjorde han även De sista entusiasterna (1968), där Wenche Myhre var Povels duettpartner, blev den sista Knäppupprevyn, men verksamheten fortsatte i nya, friare former: i krogshowerna The PoW Show (1969-70) och Andra varvet runt (1974) med Wenche (med Jag diggar dej och Det skulle aldrig delfinerna göra), som sångsolist i Sven Olsons Trio från 1971, jubileumskavalkaden KaRamellodier på Berns 1972, TV-serien Semlons gröna dalar (1977), Minspiration på Berns (1981-82, TV-serien Affären Ramel (1986) och Tingel Tangel på Tyrol (1989), den sistnämnda i samarbete med Hans Alfredson. I Povel Ramels trefaldigt guldmaskbelönade revy Knäpp igen (1992) medverkade bland andra Magnus Uggla, Johan Ulveson, Brita Borg och The Real Group. 1996 satte han upp revyn Kolla klotet med bland andra Tomas von Brömssen och Maria Lundqvist. Hans självbiografiska böcker (utgivna 1992 och 1999) var överraskande allvarligt hållna. Med dem som underlag gjorde han tillsammans med producenten Karsten Thurfjell ett slags dramatiserade memoarer med musik- och sketchinslag för Sveriges Radio, AproPovel, en Ramelska radioreminiscenser i 8 delar 2002. Hans sista stora projekt blev Povel ā la carte, en kombinerad konsert-, revy- och intervjushow i samarbete med bland andra sonen Mikael och sångaren och entertainern Stephan Lundin, som hade premiär på Maximteatern hösten 2005 för att under de följande 2 åren turnera i hela landet. Povel Ramel erhöll Gustaf Fröding-stipendiet 1981 och instiftade det egna Karamelodiktstipendiet 1983. Varje år delas utmärkelsen Povels penna ut till en revyförfattare.
Juryns motivering: Povel Ramel är en legendarisk underhållare som sätter sina gränser lite extra högt upp och som ger knorr på sina texter, som nästan för en att vurpa av alla meningar som munnen spottar ut. Han ger knorret en chans att skatta för det skratt där man sedan får tänka efter en smula, allt förenat i nöjet att få underhålla och hålla fram sina framtänder så att man kan glugga in i den mun son de lustiga meningar som har knorr i sig med spontanitet i ordkonceptet. Tack för de knorriga texterna som sedan tonsatts av en Ramelsk musik, som skramlar vidare!
Stockholm, Den 1 april 2008.
Glädje-priset, undertecknat av,